Julen som alla pratar om! Låt oss förlåta!

 

 

 

 

Julen är snart här! Julen som alla pratar om med stress och känslor av otillräcklighet från förberedelserna, dekorationen, julklapp inköp, bakning, matlagning till vilka man ska bjuda in och fira julen med. De flesta av oss strävar efter en kravlös och fridfull juletid. På tv:n brukar man antagligen titta på ”Julen med Ernst Kirchsteiger” eller Leila Lindholm julgodis.  Allt för att skapa en mysig och underbar julstämning hemma.

De allra flesta av oss ser fram emot julen med glädje och förväntan. Vi drömmer om ledighet, umgänge med god mat och dryck. Men ofta har vi en bild av hur det ska vara som stämmer dåligt överens med hur livet ser ut idag. Juletider och tankarna om förlåtelse far genom huvudet. Det sägs inre styrka är något som man delvis föds med, men det är framför allt något man bygger upp under livets gång. Stark blir man inte genom att undvika svårigheter, stark blir man genom att utsättas för svårigheterna och övervinna dem, eller i alla fall hantera dem på ett sätt som känns rätt. För ungefär 19 år sedan lärde mig något som hjälpte mig men mitt inre styrkan och gjorde mig till en starkare och något bättre individ. Jag lärde mig konsten att förlåta. Att släppa och förlåta! Det var för att ge plats för frid och glädje i eget hjärta som det är nödvändigt alltid och det känns mer rätt i juletid.

I åtta år hade jag firat julen i längtan till mina barn som var då bortrövade av sin egen far till hemlandet Iran. Detta hade hänt i samband med vår skilsmässa år 1989. Då var Sandra 11 och Saman knappt 4,1/2 år när deras pappa tog de med sig tillbaka till Iran. Efter skilsmässan hade jag fått ensamvårdnaden om barnen. Det var sommaren 1989 när barnen skulle besöka sin far under en helg och kom aldrig tillbaka och var försvunna i 8 år.

Min f.d. med vetskap om jag inte kunde åka tillbaka till hemlandet kidnappade våra gemensamma barn för att straffa mig efter skilsmässan. För att göra en lång historia kort, åtta år senare när barnens far dog i Iran av hjärtinfarkt fick jag kontakt av hans släkt som ville lämna tillbaka barnen till mig. med hjälp av min egen far och kusin fick barnen flytta tillbaka hit den 2:e november år 1998. Barnen försvann som små barn och kom tillbaka när Sandra var 19 och Saman13 år. Jag minns ordagrann hela processen från att kontakta myndigheterna här och där till barnens ankomstdag i detalj.

Med fokus på att flytta barnen hit till Sverige glömde hur viktigt det var att fylla i det stora tomrummet som hade byggts upp i 8 år. Snart när allt hade lugnat ner sig insåg jag att det krävdes mer än kärlek för att kunna fylla det tomma rummet och för att se det tomma rummet bakom ljuset krävdes att jag får balans och inre styrka. Det var min kusin som utmanade mig till att förlåta och glömma det som har varit för att gå vidare. Det var första julen efter åtta år som hela familjen samlades och skulle fira julen. Det var svårt och omöjligt i början men till slut gjorde jag det. Älska, glömma och förlåta!

 

 

 Första barnbarnet <3 <3 <3 

     

Anonym

Min lilla vän,
Tack för - en till en början förfärlig berättelse! - som nu verkar, att ha fått ett lycligt slut !!i Vi der inte varandra nu så ofta och av olika anledningar! - men jag harfärst mig vid Din lilla märkliga person !
Jag har, som Du säkert redan vet, haft det jobbigt i år. Men är nu fit for fight igen ! Jag vet och förstår nu, att Du nu m i höst är omgift i Sverige, har sålt Ditt företag och är ute på nya äventyr! Jag tycker mig skymta FN-byggnaden i New York bakom Ditt söta ansikte! Jag hoppas jag verkligen, att snart få se Dig i vår på vår gamla fina ÖRK- Rotary. Kram C-Å

Svar: Tack C-Å och hoppas en god fortsättning för oss alla! Du är en riktig kämpe och stolt över att vara din vän! Bästa hälsningar/Victoria
Victoria Bolouri Söderlund

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress